Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1864, sida 3

grefwinnans man; det tror wäl heller ingen, icke eng grefwinnan sjelf. Huru owärdigt är det då icke, att beskylla mig för något få rysligt, hwartill jag är fullkomligt oskyldig. Jag har ide warit otacksam för de wälgerningar oss blifwit bewisade, och hwad det beträffar, att jag är en fattig piga, få är det mwisfer: ligen på sätt och wis en sanning, och bittert nog för mia, synnerligast i detta ögonblick; men jag afundas ändå ide grefwinnan, som oupphörligt missbrukar sin ställning här i lifwet, genom att martera och mife handla fina arma medmenniskor! Julie hade knappt yttrat sista ordet, förrän en örfil brann på hennes kind. Dörren rycktes upp i detsamma och Carl instörtade. Ett ögonblick derefter infann sig äfwen Eva Carl flöt fin gråtande fyfter intill sig och fölte på allt sätt lugna henne. Ett ögonblick stum af wrede, återfick doc grefwinnan fnart talförmågan och nu flödade öfwer hennes läppar bittra och anklagande ord i alla möjliga former och under nästan ursinniga åtbörder. Under ett uppehåll bad och beswor henne Carl, att ite göra saken kunnig, åtminstone på ett par dar gar, då under tiden möjligen någon upplysning funde erhållas. — Skona min arma syster, fru grefwinna! sade han. Jnwig henne icke till ett helt lifs wanära och förvalt! Hon är oskyldig, och snart, snart, beppas jag, skall ljus falla på denna mörka och olydli ga gåta! — (Forts.)