sinniga swägerska. Förmodligen hafwen I kommit sf werens om att juweler skulle höja effekten wid ert skamliga koketteri. — O, goda grefwinna! nämn icke min jwäger: ffa! bad Julie. Låt mig då för Guds skull ensam få bära bördan af ett brott, hwarom jag sjelf ej känner det ringaste; ty wid den ewige Guden bedyrar jag att jag är oskyldig! Huru ringen kommit i min byrå, det wet jag ej. Jag eger wäl här någon fiende, fom kanske tänner det. Och Julie blickade rädd på hofs nästaren. — Jaså! du wågar ännu neka, oaktadt du blifwit öfwerbewisad; det är höjden af förhärdelse men det finnes nog medel att förmå dig erkänna ditt brott! — Men när jag ingenting wet, hwad skall jag då erkänna? Någon tanke att tillegna mig en annans egendom har aldrig ett ögonblick fallit mig in. Hwad nu också fru grefwinnan må tro om mig, nämn derom ingenting till min stackars bror! jag ber derom få innerligt, få ödmjukt! Carl skulle alltför mycket lida af att Höra något få rysligt om mig, och någon upplysning, huru ringen kommit i mina gömmor, måtte wäl snart winnas. Nådiga grefwinna! skrif till grefwen och bed honom af barmhertiaghet snart komma hem. Möjligen skall detta elände då redas af honom, som är så lugn, så klok. Julie hade yttrat dessa ord efter sitt upprörda sinnes ingifwelse, och under det hon talade, närmade hon sig grefwinnan få ödmjukt med hopknäppta händer; men denna stötte henne med hårdhet tillbaka. — Jaså? mamsell wäntar således hjelp af grefwen? Du menar mil att din oförftimda swägerska