Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1864, sida 2

nad och åtminstone förödmjuka henne. Wändande fig till grefwinnan, fade han derföre: — Mamsell Julie, hwilken få ofta kommer hit in med ärender från fröken, borde wäl också för rättwisans skull få unrerkasta fig en liten undersökning uppe i sitt rum? — Det är ganska sannt, min kära Haglund, yttirade grefwinnan och kastare en hatfull blick på Julie. Lemna nyckeln till din byrå, Julie, få att mamsell och Haglund få fe igenom dina saker. En glödande rodnad öfwerflög Julies find. Utan ett ord till swar lemnade hon till husmamselln en li: ten byrånyckel. — Det är bra! fare hefmästaren smilande, men mamsell Julie måste sjelf följa med och fe att allt går riktigt till. Julie ilade på dörren och uppför trapporne. Ankommen i det lilla rummet, pekade hon stum på fin byrå; men sjelf smög hon fram till förstret och der bakom gardinerna borttorkade hon en brännande tår, som rann utför hennes kind. Hennes byrå, den enda möbel hon kunde kalla sin, war hennes helgedom. Der förwarades brefwen från hennes broder, från hennes unga, aldrig alömda skolkamrater. Ja, ännu mera, der fanns äfwen bref, wexlade mellan hennes olhckliga öräldrar, hwari hon förwarade deras hår. Dessa lockar, hwitnade, icke af ålder, utan af sorger och plågor, och som hon få ofta tysst under fina ens liga stunder till hwilka hon, då hennes hjerta warit såratt, talat ord af passionerad ömhet, af heligt förtroende, fullt öfwertygad att de älskade föräldrarne deruppe hos Gud ännu skulle lyssna till sitt barns röst. Der fanns äfwen några mindre klä despersedlar, hwilka tillhört hennes bortgångna små