syskon. och hwilka hon ofta smekt, liksom de utgjort en del af dem sjelfwa. Ack! allt detta skulle nu mwidröras af främmande händer, beskådas af kalla hjertan och ögon. Det war ett wanhelgande, i Julies tycke få bittert och sönderslitande, att Hon för det glömde hwilken skymf för hennes heder och redlighet, fom låg i denna kränkande undersökning. Hon blickade uppåt himlen för att sinna tröst, och när hon då såg huru stormen förde molnen mot fjerran kust, önffade hon att hon finge följa med på den swindlande färden till ett främmande land, der wintern ide more alldeles få fall och lång, och der menniskorna, förenade genom mera likhet i yttre omständigheter, woro billigare och ide allreles få benägna att förtrycka hwarandra. Så tänkte hon i sin barnslighet, sin okunnighet om werlden. Men — hastigt wäcktes hon ur fin längtan, fina drömmar, af ett häftigt utrop från de innewarande personerna. Hon mände fig om. Wid hennes byrå stod hofmästaren och i hans upplyftade hand blänkte den förlorade ringen. Julie stirrade förwånad på den underliga synen. Det förekom som om hon icke kunnat fatta hwarom frågan egentligen rörde sig. ö — Ah! utropade grefwinnan, fom under tiden inkommit. Det är då hon! Det är få hon lönat allas wårt ädelmod! — Herre Gud! nästan skrek Julie. Kan grefz winnan werkligen ett enda ögonblid tro, att det ar jag fom tagit ringen?! — Du borde blygas, vitt gemena stycke! Skall jag då icke tro det jag ser med mina egna ögon? Det war twärtom orätt af mig, att ej genast infe att detta dåd endaft kunde komma från dig och vin lätt