winnan i ett uppdrag från Eva, hade äfmen grefminnan bemött den arma flickan högst owänligt. Slut: ligen, inkommen i sitt eget rum, började Julie bittert gråta. Hon längtade att få tala wid brodren och Rosa, men wågade icke springa ned till dem. Så hare hon setat en stund och ännu ide hunnit torka fina tårar eller lugna fig, då lilla Gabriella fom inz hoppande. Barnet, som mycket tyckte om den wänliga Julie, bestormade henne med frågor om orsaken till hennes bedröfwelse. — Söca, snälla Julie! tala om för mig hwarföre du gråter. År du fjuk eller har faster åter warit elak emot dig? — Lilla Gabriella får inte säga få der. Jag fan wäl hafwa orsak att wara ledsen, utan att det är fasters fel. — Nå, få tala då åtminstone om för mig hwad det är, ty nu har dn äfwen gjort mig ledsen, och jag fom dock få glad till dig, för att berätta att pappa och jag kanske redan i morgon resa till N. .., att helsa på mormor; du fan ide tro huru glad jag är deråt! — Af, gifwe Gud att äfwen jag finge resa häri: från! utropade ofriwilligt Julie. — Jaså, är det derföre du är få ledsen? Ac, ja! det är mycket roligt att få åfa, men efter du också tyder att det är roligt, hwarför refer du då aldrig bort? — So, fer lilla Gabriella! jag wille resa långt bort, jag, med Carl och Rosa; men dertill behöfs mycket pengar, ach hwarken jag eller Carl eger några sådana. — ÅH, är det ingenting annat? swarade barnet hastigt. Sådana skall du nog få Pappa har få