Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1864, sida 2

I I I , (Forts. fr. N:o 67.) Hennes hy war askgrå, hennes lemmar skälfde. Stora droppar sipprade fram ur hennes milda ögon. Hennes barm höjdes af konvulsiviska suckar, sådana de endast utgå från en söndersliten själ. Eva hade hört allt. Dock war det icke tydningen af hennes tillgifwenhet för inspektorn, som sårade henne; hon tänkte knappt derpå. Det war det upp: rifna såret från det förflutna, som blödde, och för hwilket hon nu icke egde den ringaste tröst. Ty ack! det finnes ingen, hwilken älskat djupt och sannt, men blifwit försmådd, som icke åtminstone söker döfwa fin sorg med den föreställningen, att i den älskades själ lefwer någon ånger, något ljuft och kärt minne af förfluten sällhet. Så hade äfwen Eva trott; men nu war denna för det swaga hjertat så kära illusion fullkomligt förswunnen. Men äfwen under denna bittra strid war det underliga qwinnohjertat sig fullkomligt likt, det will säga sublimt i fin swaghet och hängifmenhet, orätt: wist i sitt hat och sina slutsatser. Eva hatade icke den man, som handlat så låat emot henne och gifwit hennes warma kärlet till pris åt werldens hån och åtlöje. Hon hatade deremot hans hustru, som egde så simpel själ och för hwilken bon dock blifwit uppoffrad; men mest hatade hon dock Roja, kanske derföre att bitter otacksamhet eger för: måga att djupt såra ett förut sönderslitet sinne. Också Gill nya werldenl Af Elis Emil. Ur Året Dm. )