Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1864, sida 2

dessutom oförrätter och förolämpningar, hwilka gwins nan fällan förlåter. Eva skulle dock aldrig söka nås gon beräknad eller planmessig hämd; men om den kom henne till möte, då... Så förflöt wintern. Rosa hade till fin mans stora glädje börjat mera fluta fig inom fitt eget hem och nöjas med hans sällskap, och ändå hade han näs stan beslutat att, få snart något tillfälle gafs, söka sig annan plats. Julie fortfor att wantrifwas. Hon hade också stundom ganska tunga dagar. Wan wid Evas kink och dystra lynne, fördrog Hon det tåligt och led ej färdeles deraf; men hon wifte få tydligt, att hon war ett föremål sör grefwinnans swartsjuka och hat, och hon insåg att detta hat ej skulle lemna något tillfälle obegagnadt, för att werka till hennes förderf. Mest plågades hon dot af kapten R. .s kärlek eller, rättare sagdt, förföljelse. Hela wintern hade han stannat på Lindesnäs, och ehuru Julie gjorde allt för att undwika honom, hade dock grefwinnan ertaps pat taptenen, då han i förbigående tillhwiskat Julie ömma ord och skickat henne alödande blickar. Grefs winnan hade då emot wanan ei yttrat något, men sett på Julie med ögon, hwilka förskräckte den senare, ja, ingåfwo henne fasa. Wid sådana tillfällen beswor Julie sin bror att de tillsammans skulle lemna den grefliga familjen. Carl yttrade då ibland, att om han eat medel, skulle det warit bang innerliga önskan att få lemna Smes rige och öfwerresa till Amerika, för att der söka glöms ffa för fin barndoms olyckor oh genom arbete winna bröd för sig, hustru och syster. . En morgon i slutet af April hade Eva warit mycket hård och kinkig emot Julie. Stidad till gref