Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1864, sida 2

blef det just detta sista hat, fom en ång i tiven ffulle bära få rika och olyckliga frukter. Men wi återwända till det närwarande. Eva stkyndade till sitt rum och dröjde der länge, och ingen wisste hwad hon led; ty då hon åter mwifade fig i fällskapsrummet, war hennes yttre stelt och lugnt fom wanligt. Så förflöto några weckor. Allt tycktes wara sig temligen lift. Rosa isynnerhet war fullkomligt den: samma: lika fri och obetänksam i sitt sätt: glad, strålande oc) stolt, ei anande hwad hennes ord och upps förande hade werkat. Carl deremot, hwilken inom jig fruktade följderna af fin hustrus tanklösa och elaka prat, blef mera fluten och försigtig i sitt eget fött, synnerligast emot Eva. Han helsade henne wisserligen med samma ömma aktning; men han sökte icke mera hennes sällskap och man såg honom aldrig wid hennes sida i parken eller annorstädes. Eva märkte snart detta förhållande, och gissande orsaken dertill, gaf hon i sitt finne Rosa skulden äf: wen för detta. Snart började hon äfwen sjelf fora: fälligt undwika hwarje sammanträffande med såwäl Carl, som hans hustru, och den senare, hwilken icke mera talade mid Eva, anade aldrig att hon mar före mål för få bittra och hatfulla känslor. Och ändå borde ej Rosa hafwa så mycket att frukta of denna owilja. Evas hjerta mar urfprungligen rättänkande och ädelt, och under lyckligare för: hållanden, lefwande och werkande under ömhetens folsken, hade hon gått sin wäg fram i lifwet, som en ädel qwinna, begåfwad med många sanna och husliga dygder. Nu deremot led hon bittert. Hennes hjerta war misskändt och såradt i dess innersta. Det finnes