Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1864, sida 2

Till nya wertdenl Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 66.) — Ack! hwad I alltid ären grymma emot hmwarandra, I qwinnor! men säg mig nu, Rosa, tycker du ej ändå, att det mar bra elakt af fru M..., att få der håna en fann, om också olycklig känsla och fram ställa den blottad och utan miskund, liksom du sjelf nu gör? Detta förefaller åtminftone mig mycket wärre och mera oqwinligt, än det du förebrår fröken. — Du må tyda hwad du behagar, men jag få ger ännu en gång, att det är oförlåtligt att få inför en man wisa fin swaghet, tala om fin smärta, fin färlef, när denne man ingenting will en mera; och så slutligen tigga om hans wänskap, liksom en sådan kunde finnas i ett kallnart hjerta! Åb, allt detta wore då det sista, fom kunde falla mig in! Och den unga skönheten lyftade stolt fitt hufwud. — Ja, fade Carl och betraktade henne med ett sorgligt småleende, jag tror wisst att du aldrig ffulle wilja wåga eller offra få mycket för din kärlek, fom din fåfänga, ditt eaet jag. — Swartill skulle vet också tjena? frågade Rosa. Wann fröken Eva någonting, eller är det wäl händelsen med någon qwinna, fom få bittert förödmjukar fig? Tro mig, Carl, ju mindre wi synas wärdera eder ömhet, ju större wärde sätten I på wår egen, och just derföre blef fröken Evas enda winst, att hon nu sitter der, en gammal trumpen qwinna, odräglig för både fig sjelf och andra.