Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1864, sida 2

att i sina slutsatser skilja emellan det närwarande och det förflutna. Men wi återwända till de unga makarne. Carl satt tyst, med nedböjdt hufwud. Dystra aningar upp stego äfwen i hang själ. Han wisste ej egentligen hwarifrän eller hwarföre. Efter några ögonblick reste han fia och gick med hastiga steg mot grinden, fom förde till fältet, utan att med en min eller ett ord swara Rosa, hwilken ropade honom tillbaka, emedan hon ännu hade något att säga honom; men förmodligen hade mannen hört nog, ty han påskyndade blott fina steg och war snart ur Rosas åsyn. Denna smågnolade, liksom ingenting händt, och återwände långtsamt genom parken. Då hon i en af allgerna sammankräffade med den wadre och intas gande kapten R..., kunde man ej, då man hörde hennes hjertliga friska skratt, framkalladt af hans smicker, hans qwickhet, ana den stora förtret hon påstod fig hafwa lidit. En timme fenare fatt Honifitt eget hem, sysselsatt med någon sömnad, och hennes frå lande anlete jemte de glada sånger, hwilka ljödo från bennes rosenmun, wittnade tillräckligt om en förnöjd sinnesstämning, om ett med hela werlden och lifwet belåtet sinne. . Helt annorlunda såg det ut i ett annat gwinnos hjerta. Bakom den bänk i parken, der Carl jemte fin hustru tagit plats, war en tät och mört berså. Kort efter sedan Carl stängt grinden till gärdet och Rosas röda kattunsklädning förswunnit i i ftora alldu, sågs i öppningen af bersån en hög qwinnogestalt. Det war fröfen Eva. Fre 7