Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1864, sida 2

Carl såg bekymrad ut. — Rosa, sade han och fattade hustruns båda händer, jag beswär dig wid wår ömsesidiga kärlek, yttra ej till någon lefwande menniska, icke ens till Julie, hwad du nu sagt mig! ö — Åh, kära Carl! Julie wet det redan, och hon, stackars liten, har just inte så roliga dagar, som du tror. Jcke att hon precist beklagat fig; men många gånger har hon fommit ned till mia med rödgråtna ögon. Fröken är ganska kinkia och elak, fast du ej tror det, och Julie tar sjelf frökens parti, fast hon så många gånger får gråta för hennes skull. SHmarföre jag ej nämnt till dig härom, kommer sig deraf att Julie förbjudit mig det. Hon säger att hennes ledsnad härleder fig af dystra aningar, och att hennes finne är sjukt, och derföre, för att förströ henne litet, berättade jag en gång i förtroende hela götheborgshistorien. Carl suckade. Hwad skulle han wäl göra? Han tänkte på sin ställning och förskräcktes öfwer hustruns pratsjuka och obetänksamhet. Det gjorde honom äfwen ondt wid tanten att Rosa wisat prof På ett både lättsinnigt och otacksamt hjerta. i Carl war ung och oerfaren famt fände ide qwin: norna. Han wisste säledes icke, att de i grymhet emot hwarandra ej ega sin like, när deras hat eller fwarts sjuka kommer i fråga. Lika litet förstod han, huru löjligt det föreföll Rosa, då hon med tanken på de alödande kärleksbref, hon läst i Göteborg, fick fe deras författarinna så gammal, trumpen och dyster. Rosa glömde helt och hållet, att när Eva ffrifwit dessa bref, hade äfwen hon warit en ung, wacker qwinna; men Rosa reflekterade fällan och fom ej ihåg