En skeppsbruten besättning. Följande ohyagliga skildring om en steppsbruten besättning från amerikanska steppet Elwina, hwilket afgått från Calcutta den 22 December sistlidet år, med distination till Boston, läser man i de sednaste ameritansta tidningarne. Skeppets besättning bestod af 30 man. Fartyget hade i en st orm nattetid blifwit få förfärligt tilltygadt, att vet sjönk, hwarwid 11 af besättningen hakade sig fast wid flytande spiror och trästycken, men åtexstoden, hwaribland befälhafwaren och hans bror, omkom genast då fartyget sjönk. De öfwerlefwande utstodo förfärliga lidanden. Under det de sökte qmwarhålla fig wid dessa trästycken, spolade sjön rätt öfwer dem. Klockan 7 på mor: gonen dog winden bort, och sönderslitande en skjorta, wisade de nödsignal med dens jamma. Twå stycken pumpor, det enda af skeppets proviant, fom fjön förde till dem, syntes flyta på wattnet nära inwid, men ej få nära att de kunde nå dem, och med längtansfulla blickar måste de äfe huru de drefwo förbi. Emot mir: dagen ökade fig winden ånyo till full storm, fom blåste wärre än den gjort förut. Wid detta tillfälle blefwo 2 man bortspolade från sina fästen. Den ene, George Chase, samm tillbaka och blef hjelpt upp på en spira, men snart fwartnade hand ansigte af det myckna falt wattnet han fått i fig, och döden följde. Hela denna dag och följande natt fortfor stormen lika ihärdigt, doc aftagande emot morgonen. Luften mar mulen följande dagen, men winden aftog och sjön lade jig något. Den tredje dagen på morgonen fom med en klart uppgående sol på en ren himmel och def; brännande ftrå: lar föllo pinsamt ned på de skeppsbrutnes obetäckta hufwuden. Galna af törst, drucko några af dem saltwatten och dogo. Solen gick ned på den fjerde dagen och hade ej warit denna dag få het och brännande fom förut. Åter hade en man dött af besättningen. De qwarlefwande skuroköttet från benen på honom och åto nu för första gången efter steppsbottet. Ej en smula hade de ätit, ej en droppe färskt watten hade de druckit på fyra dagar. Moln började att skocka sig på den femte dagen, men solen skingrade dem och sken mera het och brännande än någonsin. Denna afton släppte en af besättningen sitt tag, sägande: Jag går hem — jag härdar ej ut längre — jag will fe min mor — fom med mig, wi skola ej wara länge på wägen oc snart wända åter. De more för swaga och utmattade att hindra ho nom, och han samm fin wäg. Så långt reras töckniga ögon kunde fe honom bes traftade de honom uppmärksamt, tills te märkte några hajar plaska fina hwita fenor inwid honom, hwarwid han för: swann i djupet. Den sjette dagen kom — och gick samt skördade ännu ett offer af dem. Den sjunde morgonen fann dem hopplösa och förtwiflade. Ehuru alldeles utmattade, kunde de ännu hålla sig fast wid ven flotte, fom de under de fö regående dagarne på hjelpligt sätt funna: