— Det är derföre, att jag inte kan tåla fröken och det har jag sagt dig hundra gånger Hon är så ful och obehaglig samt har få hög tanke om sig sjelf. Och fastän det wisst icke fan falla mig in att bli swartsjuk på en person fom, hwad åldern widkommer, fan wara min mor, få plågar det mig i alla fall, att fe en annan qwinna fär i dia, och det är just förhål-. landet med fröken Eva. Carl blickade med förwåning upp på fin unga hustru. — Är fröken Eva kär i mig? frågade han. — Sa, det är just hwad hon är; ty hwad du, den oskyldige gossen, ej gifwit akt på, har ide undgått mina blickar. Jag är qwinna, jag, och dessutom hustru, derföre bar jag fett huru hennes ögon, od)... — Tyst, tyft! för Guds skull! afbröt henne Carl. Will du då göra både mia och dig sjelf olyckliga genom sådant dumt prat, fom dessutom saknar all arund! — Det är twärtom fullkomligt sannt! fortfor Rosa, och icke rår jag för eller undrar på, om du ej finner dig smickrad. Det är just ingenting att wara stolt öfwer, att du wäckt kärlek hos en gammal, gul, giftassjuk qwinna. — Rosa, Rosa, du är oförbätterlig! afbröt åter Carl fin hustru. Stall du löna godhet och årelmod genom dylika dumma och kränkande beskyllningar? Jag räds för nitt lättsinne, att ide säga din elakhet. Fröken Eva är äkelsinnad och eger det bästa hjerta, detta har hon wisat oss i rikt mått. Huru bitter är derföre ide vin otacksamhet! Så wet då att hon i fin unadom älskat och blifwit grymt bedragen. Hon har ide heller warit giftassjnk, fom du säger, ty bon af: slog sedan flera hedrande anbud. Sårana hjertan, som hennes älska sällan mera än en gång, och minst