denna näbbighet denna missaktning, du jemt wisar henne, så är den i alla fall oförlåtlig mot den, som gjort oss så mycket godt. Senast i går gjorde du dig skyldig till denna otacksamhet, och jag bad nu fröken förlåta dig och icke tillräkna dig ditt oförstånd. Med wanlig godhet lofwade hon mig detta, och det war då iag kysste hennes hand, hwilket du, din lilla stygga, fjelf fåg! Nu tyckes det wäl, fom om denna enkla förtlaring af mannen bort lugna Rosa; men nyckfulla qwinnor godkänna ej gerna några ffäl, kanske mest derföre, att de fällan funna framdraga några förnuftiga få: dana för sitt eget handlingssätt; hwarföre de också wanligen wid rättwisa förebråelser endast slå omkring sig med stora, till saken icke hörande ord och sålunda få luft för sitt häftiga nyckfulla lynne. — Jag bryr mig litet om, hwad du pratar! swarade Rosa, lika ond. Och hwad det beträffar, att du fick behålla platsen genom fröken, så är det bara historier. Om du tagit mig med dig, när du flyttade bit, hwilket war min önskan, få är jag wiss om; att i fall jag hade bedt grefwen, hade mi fått stanna qwar, lika säkert fom genom fröken Evas förord. — Det är wisst möjliat, men nu blef förhållandet annorlunda. Dessutom har jag ju berättat vig, hurn mycket godt fröken bewifsade mig och min arma mor, under min barndom. Detta isynnerhet skall jag aldrig alömma, och innerligt skulle jag önska att på något sätt funna wisa min tacksamhet tillade Carl med rörelse. Ehuru mycket jag älskar dig, Rosa, så får jag dock säga, att det sårar mig att du så litet uppfattar din pligt och din ställning samt fäster få föpa affeende på mitt lugn och hwad du wet utgör min inner tiga önskan.