Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1864, sida 3

het i fråga, och derföre, utan afseende på Rosas lätta begabberi, hwilket han kallade barnslighet, fortfor han med sitt ömhetsfulla deltagande, fin upps märksamhet mot Eva. Hon mar ju alltid hans wålgörarinna, och mera än förr insåg han nu det tomma och glädjelösa i hennes ensamma lif. Så hade förhållandena utwecklat sig, då det en wacker dag, i början af September, rådde mycken liflighet i inspettorsflygeln. Det war nämligen Carls födelfedag. Det mar nära middagstiden. Carl war ännu ute hos arbetsfolket, men Rosa wäntade honom med otålighet hwarje ögonblick. Sjelf hade hon dukat det med friska blommor prydda bordet och äfwen lagt hand wid festmiddagen, och ehuru hon derigenom fått en hög purpur på de fina kinderna, tyckte hon dock, der hon un stod framför spegeln, ordnande fina lockar, att hon mar wacker. Stolt lyftade hon sitt ljnslockiga hufwud, öfwertygad, som hon war, att bennes man äfwen stulle finna henne så. Måtte han blott komma snart! Maten war ju redan färdig, tillagad af hennes egna hinder; den fick derföre ide fallna eller blifwa bortskämd. Litet emellan sprang Roja till fönstrett, för att fe efter om Carl ej syntes till. Från fönftret hade man utsigt åt en del af den slottslita parken, och der, på en för Rofas ögon synlig gångstig, hade hon få ofta fett fin man tomma och uppfångat hang blick och hans helsning, innan hon trycktes till hang bröst. (Forts.)