Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1864, sida 3

få helsa henne och få tala till henne ord af delta: gande och tacksamhet, uttryckande de känslor, hwilka wisserligen en tid slumrat, men aldrig upphört att lefwa i djupet af hang hjerta. Eva hade aldrig misskänt Carls goda och redliga hierta. Hon mar derföre wänlig emot honom och wisade oförstäldt det nöje, hon erfor genom detta återwändande. Småningom fingo dock andra tankar och länslor rum i hennes ssjäl, äkta qwinliga, fom mi snart skola erfara. Eva började nemligen inbilla sig, att Carl fann fig olycklig genom fin lättsinniga, ins skränkta hustru och derföre kände behof af att närma sig henne, hwilken han wisste wara en fann pålitlig män. Också beslöt bon att ide swika hans tillit; hon wille göra mycket, göra allt för den ende, hwilken fedan flera år tillbata med ömhet och förtroende närmat fig henne. Och, tänkte Eva widare, war den stackars inspektorn olycklig, få hade han ju blifwit det, liksom hon sjelf, genom ett hjertas lättsinne; ännu ett slkäl till för hennes wänskap och deltagande. Eva dömde naturligtvis mydet skeft; men fastän hon lidit bittert genom en mans lättsinne, kände hon ändock ide männen. Hon förstod således ej, att de långt mera wärrera ett leende, en blid af den qwinna fom lättsinnigt leker med deras lugn, deras heder, men hwilken de sjelfwe — och kanske just derföre — dyrka, än ett helt lifs uppoffringar och hängifwenhet af en annan, hwilken blifwit ett föremål för deras liknöjdbet eller lugna medlidande. Säkert är, att i fall Carl anat Evas tankar, hade han dragit sig tillbaka eller upplyst henne om det grundlösa i hennes förmodan; men han tänkte ej ens ditåt, ty i den fulla känslan af sin sällhet kunde han ej fatta, att någon annan kunte sätta denna jäll