En gång ensam med brodren, nämnde Julie om sina aningar, men icke något om de skäl, hwarigenom de blifwit framkallade. Hon beswor honom slutligen, att han med henne och sin hustru skulle lemna berrgården och flytta långt bort; tv, tillade hon ifrigt, det förefaller mig fom om det snart skulle hända of nånot rysligt. O, Carl! Carl! låt oss för Guds skull snart lemna detta ställe! Brodren betraktade henne förwånad och påstod att systern måtte haft någon ledsam eller ohygg: lig dröm. Oh ändå, wäl honom, om han följt systerns råds ty ödet, underhjelpt af det swaga menniskohjertats pas: sioner och underliga ingifwelser, spann redan fina trådar till förderf och olycka. Carls goda hjerta blef också en af dessa trådar. Han hade en gång i sällskap med Eva märtt att hennes find blifwit mera gulblek och mager, hennes min ännu dystrare än fordom, och åsynen deraf tväffade hans hjerta. Hon återtog der sitt rum som hans lifs goda engel, hang barndoms milda wälgörarinna, och bittert förebrådde han fig, att han under fin fälls het, fin medgång glömt den, hwilken få mycket bidragit till just denna sällhet och medgång. Kärletens hänryckande rus började förena fig med känslan för dyra pligter. Carl kände ett lifligt behof att godtgöra hwad han kallade fin oförlåtliga otacsamhet, och sökte derföre åter att närma fia Eva, få ofta något tillfälle gafs dertill. Detta inträffade oftast, då han om middagarne återwände från fina aöromål utom bus för att skynda till det hem, ver kärlek och sällhet wäntade honom, Han tog då alltid wägen genom parten, ty Eva promenerade oftaft ber mid den tiden. Carl war då vändligt glad att