Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1864, sida 2

En tår glittrade i Rosas wackra ögon; mannen teg och betraktade henne med hänryckning, och färleken hwiskade att det wäl endast war barnflighet, detta koketteri, fom han klandrat, och hwillet i sjelfwa grunden härflöt från ett lättsinnigt, ett mindre godt och redligt hjerta. Julie hade äfwen bemärtt fig spägerskas oförfigtiga sätt och med gmwinnang inftintt tagit saken mera allwarsamt. Hon kände sig orolig deröfwer, och Rosas uppsluppenhet och koketteri med de unga karlarne sårade dessutom hennes eget rena och enkla sinne. Mest oroade det henne dock för brodrens skull; men då hon en gång talade wid honom om hans husliga lif, förklarade han genast att han war mycket lycklig; och att det war Rosa, han hade att tacka för fin fällhet. Julie lugnade sig då hwad brodren beträffade; ty hon lärde sig inse att det ej gifwes något fel, som icke kärleken öfwerskyler och förstår att ursäkta. Under alla dessa förhållanden infmög fig en obestämd fruktan i hennes själ. Det war ett moln, hwilket skymde all glädje och fom blef mörkare, ju högre det steg; en sorglig aning, hwilken alltmera marterade henne och företom henne fom ett förebud till någon stor, ännu dvuntel eller namnlös olycka. Julie, född och fostrad i fattigdomens och lidandets stränga skola, hare tidigt lärt sig känna denna instinttmessiga rädsla för fina likar, fått denna olyckans skarpblick, fom sorgen och livandet alstrar. För benne låg det derföre fullkomligt klart, att hennes swägerska reran på berrgarden skaffat fig twenne mät: tiga owänner: grefwinnan och fröken Eva. De hatade hennes ungrom och skönhet och kunde icke förlåta hennes glädtighet, hennes fria, öfwermodiga wäsen. Och snart insåg den unga flickan, att hatet äfwen började