Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1864, sida 2

2KriiiiccttA— ———— nn——— Till nya wertder! Aj Elis Emil. Ur Året Dm. (Forts. fr. N:o 63.) Slutligen började Carl, ehuru fällan inomhus, till någon del märka detta förhållande. Det gjorte honom ide egentligen swartsjuk, ty han trodde uteflutande på Rosas dyad och kärlek för sig; men endast tanken, att den ringaste skuaga skulle falla på hennes ryckte marterade honom. Och så bad han Rosa med biertats innerlighet, att ändra sitt sätt och blifwa mera försigtig. Ty, tillade han med owanliat allwar, den qwinna är icke moraliskt ren, som kan tillåta sig en sådan lek och med berädt mod frammana tadlet. Det är illa handladt af hwem fom helst, men isynnerhet af personer i wår beroende ställning. Men Rosa förstod ej, eller snarare wille ej förfå fin mans wälmening och lyssna till hans råd. Först blef hon ond, sedan skrattade hon och påstod att en hustru handlade klokt, om hon redan i början för? sökte kurera mannen för swartsjuka. Dessutom tillade hon och rynkade lätt sina fina ögonbryn samt kastade sitt lilla, något inskränkta hufwud tillbaka; om jag också gift mig med en simpel inspektor, fom du, min stackars Carl är och förblifwer få behöfwer jag wäl ide derföre gömma mig undan för menniskor, hwilta äro få uppmärtsamma och artiga emot mig, helst fom alla känna till att jag före mitt giftermål wistats i bättre och förmögnare hus. — Roja! Rosa! om du wille höra mia! — Jag bar hört tillvädligt! Du misstänker mig, du tror ide mera på min ömhet, min heder!