wis, att för denna förändring tillräkna någon annan hwad bon led och kände bittert. Alt detta war ju som det alltid warit hafwer, och dessutom så menskligt, få naturligt. Nu hände det fig att Rosa, då hon fammanträf: fare med Eva hare något särskilt i sitt sätt, hwilket wäckte på en gång harm och förwåning bos den fe: nare. Litet emellan sprang den unga frun upp till stora byganingen, för att få träffa Julie. Mötte hon då händelsewis grefwinnan, få wisade hon denna all wördnad och uppmärksamhet; men få snart hon träf: fade Eva, blef det något på en gång näbbigt, om man få får uttrycka fia, och äfwen öfwermodigt i hennes ord, hennes hållning. Eva, granntyckt och miftäntfam, likt alla olyckliga, blef först sårad af Rosas sätt, fann det äfwen elakt och otacksamt, samt kände innan kort en bitter owilja emot henne uppspira i sin själ. Åfwen med Julie märktes snart nog en förän: dring, fom ide kunde undgå Eva och äfwen tjenade till att plåga henne. Den unga flickan hade i frökens sällstap blifwit särdeles tyst och sluten och skyndade alltid, så snart tillfälle gafs, ned till inspektorsflygeln. Gick då Eva händelsewis förbi, hörde hon wanligen Julies friska, hjertliga skratt, hwilket nästan aldrig mera ljöd deruppe i de dystra rummen af hennes egen boning. Orsaken war ganska naturlig: Julie wantrifdes deruppe i herrskapsbyggningen, men kände fig deremot hemmastadd och lycklig med fina unga fyskon. Fröken Eva hade också på senare tiden blifwit ännu mera kinkig och swår att göra till nöjes, än förut, och ehuru Julie hade för godt och tacksamt hjerta, för att beklaga sig häröfwer, såg dock Rosa hennes ledsnad, hennes ofta tårfylda blick, och anande orsaken dertill, fördubblade den sistnämnda sin ömhet, sina