wackert fruntimmer, ståtligt och fylligt samt icke alt: för mycket öfwer ungdomen. J3 stället såg hon nu en person med stel och afmätt hållning och hwars wissnade kinver och sorgsna leende wäckte en känsla af obehag och öfwermod hos henne, den glada, den unga. Ochså ryggade hon lätt tillbaka, då hon berörde Evas kalla och magra hand, hwilken denna räckte henne. Det intryck åter, som Rosas åsyn framkallade hos Eva, war af en både bitter och forglig natur. Ack! när hon såg dessa rosiga finder, denna fina mjellhwita, fylliga nade, dessa strålande ögon, denna yppiga mun, med sitt något spotska, men ändå få förs förista leende; då war det henne få tydliat, att minnet af henne, den arma wäninnan, skulle blekna bort i det hjerta hwars deltagande blifwit henne dyrbart, ja nästan ett behof. En hustru utrustad med få fä synta behag, fom Rosa, och hwilken derjemte fyntes ega så herrsklystet och djerft lynne, skulle säkert icke endast hänrycka, utan äfwen fullkomligt kufwa en man med Carls weka och milda natur. Att börja med syntes också Evas föreställning fullkomligt följdriktig. Likt hwarje nyaift man, hwilkens förbindelse knutits af en blind kärkek, egde inz fpektorn ej finne eller tankar för något annat, än fin intagande hustru. När Eva någon gång träffade honom, när han i anledning af fin tjenft måste tala mid hennes bror, såg hon få tydligt hans oro och tankspriddhet, dessa kärlekens symptomer, hwilka ttydligare än ord, uttryckte hans längtan att få skynda åter till det hem, der han egde sin afgud, sin sällhet. Men fastän det gjorde mycket ondt i Evas hjerta, då hon insåg att hon mistat männen och war lika ens fam fom fordom, war hon dod alltför billig oh rätts