Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1864, sida 3

smekningar, hwilket werkade att Julie med själ och hjerta ännu innerligare fästade sig wid henne. Måhända förefaller det läsarinnan eller snarare läsaren, besynnerligt att sådana förhållanden och fänslor kunde förefinnas emellan det arefliga herrskapet och det fattiga inspektorsfoltet; men man får icke förs gäta, att såwäl inspektoren fom hans syster, warit den förnäma familjens skyddslingar, sedan många år till baka. Och dessutom, när finner wäl qwinnan någon enda bland sitt kön ringa eller obetydlig, då det blir fråga om hennes afund eller swartsjuta? Och tessa känslor hade blifwit wäckta hos både grefwinnan och Eva. Den förstnämnda hade märkt sin mans ridderliga artighet emot inspettorsfrun, och huru han alltid tog fia skäl för att få gifwa inspektorn fina order på dennes egna rum. Grefwinnan såg då oftast genom de öppna fönstren fin man sittande midt emot Rosa och huru denna med koletteri rörde sitt lilla hufwud fram och åter. Grefwinnan blef dock icke swartsjuk på det hållet. Hon hade aldrig älskat sin man och kände nu för honom endas en ytterlig liknöjdhet; men hon harmades och hennes högmod war såradt. Snart waknade äfwen hennes afund och swartsjuka, då de unga karlar, hwilka wanligen kommo på befök till herrgården, liksom af en magnet drogos mot infpektorsflygeln och, få ofta tillfälle gafs, hemburo fin hyllning åt den wackra frun. Och Rosa, wi måste tywärr erkänna det, kände ins gen lust att undandraga sig deras artigheter. Det war hennes lifs element att leka och kotettera, och aldrig hade hon egt bättre tillfälle dertill, än just mu, i skydd af frutiteln och fin mans frånwaro. Också begagnade hon sig deraf utan afseende på hwad qwinlig blygsamhet och försigtighet ålade henne. (Forts.) 1