Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1864, sida 3

mannens bekymmer och brinnande swartsjuka. Ty: wärr segrade hon äfwen nu. Det blef bröllap i hast, och icke fullt fjorton dagar derefter slet sig Carl ur sin makas armar, dock med det fasta beslut att göra allt, för att så fort som möjligt få återse henne; och mycket lycklig, men äfwen mycket orolig, anträdde han resan till grefwe L ... s egendom. Derstädes inkommen i nya förhållanden, aid det dock ide alldeles få lätt, fom han föreställt fia och Rosa sagt honom, att omtala bwad han bar på hjertat. Det fårade hans rättskänsla, iu mera han tänkte derpå, att han handlat oredligt. Och få uppsköt han dag efter bag det meddelande han ämnade, och hwilket Rosas trägna uppmaningar och ftundom bittra förebråelser ajorde allt mera angeläget och twinaande. Då mar det, fom han ändtligen beslöt att wända fig till Eva, oc innerliat bad han henne, att hon måtte omtala allt för grefwen och, om det more möj: ligt, söka beweka honom till förlåtelse och efteraift. Efter mycken strid med sig sjelf, åtog sig också Eva att söka ställa allt till rätta. Grefwen war snart wunnen. Gerna förlät han sin unge inspektor. Den senare war mycket kunnig och driftig som sådan och till på köpet äfwen en god jägare, hwilket grefwen högt wärderade. Med grefwinnan kostade det deremot mera strid. Hon flungade omkring fia bittra och hånande ord, hwilka dock ide få mycket gällde inspektorn, fom ide mera den stackars Eva. Denna fördrog dock emot wanan allt med en engels tålamod, och gaf fig ingen ro, förrän Carls alla affärer woro afgjorda efter hang öns skan och han erhållit tillåtelse att resa och afhemta sin unga hustru. (Forts.)