Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1864, sida 3

så öfwer Carls alla förhoppningar; dock gjorde det olyckliga förbehållet, att inspektorn ej fick ega familj, att Carl twekade och funderade huru han borde swara. Sutligen beslöt han att genast underrätta avefwen om sina nya förhållanden samt wädja till hans ädelmod om eftergift i det föreskrifna wilkoret. Men olyckligtwis satte han ej genast sitt redliga uppsåt i werket, utan dröjde några dagar samt underrättade fin fästmö om grefwe L . .. s anbud och huru han ämnade swara på detsamma. Men Rosa, wi måste erkänna det egde ej något särdeles rent och ädelt sinne. Hon hyste derföre helt olika tankar. Enligt hennes åsigt borde Carl, utan att nämna något om fin förbindelfe, emottaga platfen och först sedan han hunnit göra sig hemmastadd och omtyckt af sin husbonde, skulle ban omtala allt samt fly till den sistnämndes öfwerseende och godhet. Carl war länge motsträfwig, men gaf slutligen med fig. Han mar ju allaa fall endast förlofwad och hade ännu ingenting beftimt om sitt giftermål. Han skref säledes till grefwe LT. . . efter fin fästmös önskan. Men då swar ankom med respengar och en uppmaning att infpektorn måtte infinna sig så fort som möjligt, emedan hans företrädare redan afflyttat och platsen wore obesatt; då började den unga Rosa sjunga en annan wisa och yrka på något, som, då hon först nämnde derom, förekom Carl både orimligt och oredliat. Blott som hennes man finge han lemna orten, påstod hon; ty endast som hans hustru kunde hon ega trygghet och förswar sedan han lemnat henne. Men ett ord: Rosa gjorde allt hwad i mensklig och ifynnerhet qwinlig förmåga stod, för att wecka den unge