Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1864, sida 2

som tärt mig nu i fyra månader, marterar mig icke längre. Min ljufwa och dyra hemlighet är känd, och fröken har förlåtit mig min djerfhet, mina innerliga, men ändå förmätna böner. Då jag nu om några dagar hoppas hinna målet för min käraste sträfwan huru ljuft skall det då icke kännas i mitt hem, detta hem och min sällhet, för hwilken jag endast har att tacka den, som antog sig mig redan under min sorgliga barndom, och på mils ten mina stackars föräldrar alltid och isynnerhet nu, wälsignande nedblicka. På mina knän önskar jag att få tacka fröken snart! snart! Med kärkek, wördnad och tacksamhet tecknar frökens Carl Ellertz. Eva hade inneslutit fig på sitt rum, och der med uppmärksamhet genomläst inspektorns bref. Sedan met hon långsamt ihop det, tryckte en lätt tyg på detsamma samt gömde det omsorgsfullt. Sjette kapitlet. Rosa. Wi wilja nu i korthet omtala, hwad troligen redan läsaren eller åtminstone den unga läsarinnan gissat fig till. Den unge inspektorn hade med ung domens och kärlekens obetänksamhet redan fäftat fig med oupplösliga band. J Göteborg hade han på en bal lärt känna en flicka, hwilken få Häftigt intog hans okonstlade och lättrörda hjerta, att hennes egande snart föreföll honom som enda wilkoret för hans lyda och sällhet på jorden, Den unga flickan, hwars namn war Rofa, gjorde släl för sitt namn; ty hennes skönhet war sällsynt, nästan bländande. J männens ögon förhöjdes den