Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1864, sida 2

Om en stund sansade sig dock Eva. Hon steg upp, med handen hårdt tryckt emot hjertat, och sedan hon ordnat sitt hår och med kallt watten sökt att få ett annat skimmer i de förgråtna ögonen, gick hon ner till sin bror och swägerska. Betjeningen, hwilken gick ut och in, hörde snart huru grefwinnans stämma blef mycket högljudd och skärande, men fröken Evas lät så owanligt mild och bedjande. Någon gång hörde man äfwen grefwens röst, men den war sig temligen lik. När Eva återkommit in till sig, swäfwade ett sorgligt leende på hennes läppar. Hennes hållning war nu åter stel och lugn som wanligt. Slutligen gick hon in till Julie, och sedan hon till henne yttrat några ord, kysste den unga flickan glad och rörd Evas hand samt skyndade ned till inspektorsflygeln. Efter en temligen lång stund återkom Julie, med ett bref till Eva. Det war från brodren. Han hade så gerna, efter hwad Julie sade, welat infinna sig hos fröken; men hindrad af arbetsfolket, kunde han det icke nu, hwarföre han bad fröken förlåta att han med några skrifna ord wågade tolka sitt tacksamma hjertas känslor. Julie tystnade och Eva bröt brefwet. Som detta bref från inspektorn till Eva kommer att blifwa af wigt genom fina werkningar, införa wi bet ordas grannt. BHyra goda fröken Eva! i Förlåt dessa rader! Jag kan ide nu infinna mig för att uttrycka hwad mitt hjerta känner, men att I det är uppfyldt af färlef, af tadfambhet till fröken, ol! det behöfwer jag wäl ide säga; ty det är ju frö fen, hwilken jag näst Gud, har att tada för mitt lifs hela sällhet och glädje. Den längtan och oro,