att afgöra; men så ofta han egde någon ledighet från sina göromål, och under wintern inträffade detta ej så sällan, promenerade han med Eva: då war han, när få erfordrades, äfwen hennes sjelfskrifne körswen, ehuru arefwinnan rynkade näsan och slösade med bi tande stickord, få ofta detta förhållande emellan infpeftorn och Eva egde rum. Men det stannade ej wid promenader utom hus; inspektorn närmade fig äfwen stora byggningen wid alla möjliga tillfällen, någon gång för att tala med arefwen men i de flesta fall, som det tycktes, för att få se en skymt af eller träffa Eva. Som systern då också mar närwarande, war det wäl hennes älskade och glada anlete, som äfwen lockade honom, ty han kände det tomt och ensamt i de stora rummen dernere i inspektorsflygeln. Man hade under loppet af wintern anmärkt att den unge mannen ofta fit bref med Göteborgs pojtstämpel, samt att han alltid efter inhändigandet deraf blef tankfull och dyster. Åfwen Eva hade tillsammans med honom sett dessa symptomer af sorg och oro. Ofta föreföll det henne, då de talade wid hwarandra, som om hans själ woro frånwarande, så drömmande såg han ut, få besynnerligt swarade han; dock sansade han sia snart och bad Eva förlåta att han så glömt sig. Men då röjde sig hos den sistnämnda så wäl qwinnans hjerta, som swaghet och lättrogenhet. Hon började nemligen föreställa sig, emedan denna föreställning förmodligen war henne fär, att Carls tacksamhet öfwergått till kärlek för henne, och att det war tanten på hennes rikedom och samhällsställning, fom gjorde henom forg, emedan han derigenom måste anfe fin kärlek hopplös. Eva, som sjelf satte föga wärde på sin börd och