Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1864, sida 3

nad i haas wackra, redliga ansigte, och då hand milljudande stämma med mwarma ord tolfare hwad tadsamheten och minnet från fordna dagar ingåfwo ho: nom, och han wördnadsfullt kysste Evas hand, då smög en ljuf flägt genom hennes själ, och qwinnohjertat kände det helt annorlunda wid brodrens länsloutbrott, än wid den unga systerns. Hon swarade wänlint och mildt och talade länge med honom, och derunder för: swann få småningom det sorgliga närwarande. Hon kom alltmera in i en förswunnen, lyckligare tid. Eva såg icke mera den unge mannen, som satt wid hennes sida, utan den stackars gossen, hwilken med tårfyllda ögon bad henne skynda till den sjuka modren, och hon mindes, huru hon wid ankomsten till det olyckliga hemmet tackade Gud för sin lyckligare lott att kunna lindra och trösta. Hon ansåa fig vå mycket rit, ty hon war ung och skön och god också, emedan hon trodde sig warmt och innerligt älskad. Men den unge mannen, hwilken genom fin up: penbarelse framkallat dessa ljufwa minnen från lif: wets wårdagar i Evas sjåäl, blef henne från första stunden dyrbar. Med systern hade vet marit ett helt annat förhållande, och Eva hade flera gånger fame manträffat med henne under de förflutna åren. Carl dröjde ide särdeles länge deruppe hos den arefliga familjen, utan begaf sia så fort han kunde åter ned till inspektorsflygeln, dit Julie fit följa ho: nom. Men då hon senare på aftonen stannade inne hos fröken, för att läsa högt, yttrade denna efter en stund med owanligt mild röst: — Nå, kära Julie! nu finner du dig wäl nöj: . dare, då du har din hygglige bror i samma hem, fom du? — Ack ja, fröken lilla! det gör jag wisst. Jag