Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1864, sida 2

fröken Eva; hon lade sig allt bra mycket ut för dig. — Ac syster, syster! Hwad jag är glömsk och otacksam, fom ide ännu frågat efter henne, mår barns doms wälgörarinna! År hon lika god, lika wacker, fom när hon kom till oss i wårt elände? Aldrig kan jag förgäta hennes mildhet, hennes barmhertighet, och så länge jag lefwer, skall jag också älska och wörda henne! — Ac, käre Carl! du fan aldrig tro hwad fröken är förändrad. Hon har blifwit få gammal och ful, och bra elak också; det får jag många gånger erfara och fan wäl få säga det åtminstone till dig, ty du skall weta att ... — Nå ja, inföll den unge mannen temligen forg löst, fröken Eva är ide mera ung nu. Elak fan jag dock aldrig tro att hon bilfwit, och att hon ej fan wara glad fom förr, bör ingen undra på; ty tillade han med mera eftertryck, hon har lidit en stor sorg till sitt hjerta. Hon älskade få ömt och i flera är, och då är det wäl det bittraste, fom fan hända en menniska här på jorden, att få der grymt blifma swiken af den man älskar. — Ack ja! det är wisst sannt, fade Julie med ånger, och det war orätt af mig att tala ondt om den, fom gjort oss få mycket godt. Men söta Carl, tillade hon, hwad det måtte hafwa förefallit dia besynnerligt, att, då grefwen skref och erbjöd dig att blifwa inspektor här, han särskilt fästade uppmärtsamhet wid att du war ogift och oförlofwad; ty han mill för allt i merlden ide hafwa någon gift inspektor numera. Ser du, det kommer sig deraf, att den gamle inspektoren hade så stor familj och såg så mycket främmande, och fönerna, de långa, otäcka pojkarne, gjorde aldrig annat