Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1864, sida 2

resa till Lindesnäs uppsköts sedan dag efter dag, så att det blef icke om hösten, den wanliga flyttningstiden, som Julie hade wäntat, utan först efter jul, som hon fick omfamna den få innerligt älskade och längre fat: nade brodren. Det war en kall och ruskig förmiddag i början af Januari, då Carl ankom till Lindesnäs. Julie war då sysselsatt och fick blott flygtigt belsa honom, men emot aftonen samma dag skyndade hon ner tillinfpet: torsflygeln, för att ordna litet i brodrens nya hem och då först egde hon tillfälle att riktigt smeka och betrakta honom. Med innerlig förtjusning utropade hon: — Ack, Carl! hwad du blifwit lång och wacker på de här åren jag ej sett dig. Du är ju en riktigt ståtlig karl! Jag tror aldrig att jag känt igen dig, om jag ej wetat att det warit du, min bror, min egen Carl, som jag så här får omfamna! — An di sjelf, lilla syster! du har just icke blifwit ful, du heller, på de sex sju år jag ej sett dig. Och Carl tlappade fysterns lilla ljuslockiga hufwud. — Men, fortfor han och betraktade henne ömt, nog hade jag ändå känt igen dig; ty ditt ansigte, lilla hexa, är sig nästan fullkomligt likt, sådant jag minns det, när wi skildes från hwarandra. — Åh ja, det är annat med mig. Jag är ju så lik wår stackars mor, jag, efter hwad man påstår. Julie suckade lätt. Men nu will jag ej tänka på det der sorgliga förflutna, utan endast på min glädje att du kommit hit. Ack! så roligt wi skola få tillsammans! Och hwad grefwen war god, som erbjöd dig, så ung som du ännu är, inspektorsplatsen, hwilken här på Lindesnäs är så efterfött och förmånlig; men jag wet också, att du derföre till en stor del har att tacka