Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1864, sida 2

tyckte åtminstone Julie — på de tre år hon ej fett denna fin wälgörarinna. Denna förändring gjorde ondt i Julies hjerta. Den minskade likwäl icke hennes tillgifwenhet, twärtom, den talade ju om lidande och om behof af tröst, of ömhet. Också wille Julie med fänflor af barnflig tadsamhet och kärlek kasta fig i den famn, hwilken i ford: na dagar få gerna öppnat fig för henne. Men Cva, sedan hon ett ögonblick betraktat fin skyddsling, stöt henne fakta ifrån fis, räckande henne sin magra hand; och med en röjt, hwilken mycket förlorat i mildhet och wälljud, bad hon henne wara wälkommen, ropade sedan på en betjent samt tillsade denne att föra mamsell Ellertz till det rum hon på verrgården skulle bebo. Julie skyndade också genast att taga det i befittning och då hon wäl blifwit allena, grät hon det fårate hjertats bittra tårar. På en gång kände hon sig olycklig; ty den enda warelse, af hwilken hon i fin hembygd hade wäntat ömhet cch deltagande, tycktes ju hafwa blifwit kall och främmande för henne. Huru mycket saknade hon ej nu den wänliga lärarinnan och fina glada skolkamrater. Hurun längtade hon ej, att få återwända till dem från den ståtliga herr gården med dess stela prakt och lika stela och kalla ins newånare. Länge dröjde det, innan denna saknad började minskas och Julie känna sig mera hemmastadd med fin omgifning Gva war alltid få fåordig och ryster, någon gång äfwen otålig och bitter, och ett wänligt och deltagande ord, hwarefter flickans hjerta längtade, hördes fällan från frökens mun. (Forts.)