det wäl äfwen wara på sin plats att någon gång skicka en dylik uppmaning till den lycklige, den fom ide li der. Detta inträffar dot ide, utan det är endaft den olycklige, fom alltid och oupphörligt, för att finna någon hjelp, hänwisas till bibelläsning. Huruwida denna läsning kan bli en hjelp och en tröst, är åter en annan sak. Kläder och föda får wäl icke uslingen derigenom, och trösten måtte ide heller blifwa färde les stor, om den skall sökas i gamla testamentet, der man har swårt att finna en kärleksrik Gud och fader, bakom de tunga och dystra dimmor, hwilka gömma hans anlete; der han understundom wisar fig obarme bertig, full af hämnd och nycker, och der hans tjenare, hans käraste barn, äro sudlade i laster och brott. Nej! nej! denna läsning kan aldrig blifwa en tröst. För att finna en sådan, måste man uteslutande wända blicken mot försonarens blida anlete, han, som bad för sina fiender och ännu under dödsångesten sade: Fader, ske icke min wilja, utan din! Men det finnes också en tröst, mera naturlig, mera af behofwet påkallad, och som smyger sig så ljuf till det oroliga hjertat; det är, när en mensklig stämma hwiskar ömt och deltagande. Man lyssnar få gerna till sådana ljud, då man lider. För öfrigt skulle wi säga till den olydlige: Före sök, du marterade, att släpa dig ut i Guds fria natur, der han, den ewige, wisar dig sitt anlete ohöljdt; der det kommer dig till möte, fullt af kärlek i solens milda strålar, i blommans ljufwa doft, och der de friska flägtar, hwilka lifwa din tärda stofthydda, äro liksom helsningar från hang fadershjerta, hang himmel! Men wi återwända till den fattiga lingmansfamiljen. Wi hafwa nämnt, huru den arma modren knotade. Hon hade läst, men läste ite nu mera i fin