Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1864, sida 2

; alla möjliga, både rimliga och orimliga, fall snart stulle infinna fig; men fom denna lilla teckning är tagen ur werkligheten, dröjde det länge innan någon fång de olyckliga till goda, kanske äfwen derföre att dessa woro mycket skygga och tillbakadragna, hwarföre det äfwen dröjde, innan de wågade anropa likars hjelp och deltagande. Hwad samhällsställningen beträffade, stod den fattiga jamiljen emellan det så skallande herrskapsfolket och allmogen. Något umgänge å någondera sidan hade således aldrig egt rum. Ståndspersonerna på orten hade sina nöjen och bestyr och tänkte föga på det elände, som låg dem så nära. Allmogen deremot hatare nära nog länsmannen i i och för haus tienftebefattning, och wisste ej mycket om hang familj eller fände något deltagande för denfamma. Och likwäl war denna familj gränslöst olycklig, och isynnerhet den, som såg den arma sjuka, måste owilkorligen röras till medlidande. Bostaden war äfwen så usel, så föga passande för henne och de små barnen. Taket war swart, wäggarne gröna af fukt, luften i högsta grad ofund och förskämd. Den sjuka led ide endast af fina plågår, utan ännu mera af modershjertats qwal. Ej underligt att hennes tåla: mod war slut, att hon knotade, att hon längtade ef: ter dören. Ack! hon anade ej, att ännu fer långa år ffulle förflyta innan han infann fig. i Det är mycket wanligt, så i romanen fom werfliaz heten, att säga till den som fryser eller swälter samt eljest lider, att han skall läsa bibeln för att finna hielp och tröst. Detta förefaller oss ganska besynnerliat. Hwarie menniska har wäl behof af att i sin högsta nöd flv till Gud, utan att dertill behöfwa uppmanas af fin lite. Stall det åter låta wackert och kristligt, få kunde