Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1864, sida 2

werkligheten. Kanske är det äfwen derigenom, som hon i sin hållning och i sitt sätt, fastän icke mera ung, ändå eger något af ungdomens skygghet och poesi. Den gifta qwinnan deremot får alltid i sin blick och i sitt sätt denna sälkerhet, denna stolthet, fom wmifheten om ömhet och en af samhället uppburen lefnadgställning framkallar, och fom hos matan och husmodren, men också hos henne allena, förefaller tilldragande och på fin plats. Ej långt från grefwe L...8 präktiga landtegendom låg ett länsmansboställe. J fordna dagar hade ett wisst förhållande egt rum emellan den entla boningen och den ståtliga herrgården. Det war ett sådant, som wanligen uppkommer emellan den fattige, fom behöfwer och påkallar hjelp och barmhertighet, och den rike som skänker denna hjelp. Länsmansbostället hade för en fjorton år tillbaka hyst en famlj, olycklig och li: dande i högsta grad. Länsmannen hade warit en redbar och wertsam man, och fastän metellös och tidigt gift, hade dock hang och hang makas hem en fort tid warit sällhetens och ven anspråkslösa förnöjsamhetens boning; men det blef blott en kort tid, ty en obotlig siutdom bädrare snart den unga hustrun på sjulsängen, der hon fämpade i tio långa år, innan döden hemtade henne till hwila från de bittra qwalen. Den arme maten, tryckt af detta elände, af omsorgen för de många bar: nen, samt derjemte uttröttad af fin trägna, swåra och få otillräckligt lönande tjenstebefattning blef slö och dyster. Slutligen, då han under en embetsresa körde omkull och skadade fig få illa, att han mäste uppsäga sin tjenst, nådre eländet fin höjd, ty nöden inställde sin nu äfwen i sin sorgligaste gestalt i det olyckliga hemmet. Wore denna berättelse en wanlig roman, så hade det mindre att betyda, emedan då hjelpen i