A: Cils nya werlden! Hj Elis Emil. Ur Året Dum. ! (Forts. fr. N:o 58.) w Eva hade redan räknat sina trettisju år, och dessa i förening med hjertesorgen hade härjat henues utfeende. Hon hade en gång warit mycket wacker, och mera en detta: egt tycke och behag; men nu war allt detta betydligt förändradt. Den fordom sa friska hyn war gulblek och sjullig, de ädla formerna hade blifwit magra och kantiga. De enda behag hon egde qwar, woro det präktiga swarta håret och de mörka, sköna ögonen. De sistnämnda hade ännu samma milda och drömmande uttryck, som en gång de tjugu åren hade skänkt dem då de blickade öfwer lifwet, med hjertat fullt af ljufwa och rika förhoppningar om sällhet om warm och trogen kärlek, såsom en borgen för denna säällhet. Ogonen äro wanligen själens speglar, och derföre, oaktadt Evas lynne genom lifwets sorger hade blifwit otåligt och dystert, war dock hennes fjäl ännu warm och ädel. Der. fanns i hennes blid så mycken ungdom, få mycken mildhet, dold under en genomffinlia slöja of swårmod, att man oemotståndligt fänas slades af denna hennes blick. Också är vet af de få ytterst ömtåliga qwinliaa behagen ögonens ungdom, fom längst bibehåller fig. Jsynnerhet är detta händelsen få länge qwinnan ännu är ogift. Kanske kommer det fig deraf, att hon som sådan eger ungdomens ljufwa drömmar och illufioner längre qwar i fin själ, och dessa blifwa henne en tröst för den kalla