Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1864, sida 3

nya förhållanden, skall känna sin saknad mindre bitter och kanhända ännu finna gläfje och sällhet i lifwet. — Sa, swarade Nikoline och tryckte innerligt Iulies hand, det hoppas äfwen jag; och du, Julie, skall också en gång finna lugn och sällhet i det främmande landet! Men hwad war det, du wille äfwen säga något om mig? — Sv, jag wille säga, att det förefaller mig min: dre bittert åtminstone i några fall, att sörja de döda än de lefwande. De förstnämnda gå alltid ifrån oss som wåra wänner, och wi wilja hoppas att ej deras älskande själar lida af saknad efter oss, och sastän wi sielfwa sakna och längta är det dock utan bitterhet, och wi försona oss äfwen med döden; ty den skall ju öterförena oss med de kära. Helt annat är det att skiljas wid de lefwande, hwilka wi älska helst då wi frukta att ide mera få återse dem. Wi wilja icke att deras hjertan skola förändras, och ändå lida wi så bittert, både af wår egen och tanken på deras sorg, och frånwaron nekar oss hwarje medel att kunna trösta, att kunna omhulda. O, hwad det måste wara bittert! och få skall du ju känna det, dyra Nikoline, wid tan: fen på honom, fom är dig få fir och från hwilken du nu allt mera aflägsnar dig! Julie tystnade och betraktade ömt och medlidsamt Nikoline. — Ja, swarade slutligen den sistnämnda. Jag länner nog huru sannt det är allt hwad du sagt; men utom tanten på min Otto har jag äfwen andra stora bekymmer, hwilka jag åtminstene kan anförtro dig. Jag wet att min far en gång skall bittert ångra dens na resa. Han passar ej bland främmande menniffor, förtroendefull och ändå till öfwerdrift oegen nyttig, fom