Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1864, sida 2

gumma från hennes lugna hem, för att utsätta henne för en lång sjöresas alla beswärligheter. Ja, redan nu förekom det honom, som om han hade handlat illa emot de fina och warit i högsta grad jjelfwisk. Hand tankar och önskningar för egen del woro wisferligen oförändrade, äsynen af modrens swaghet, af hustruns stilla undergifwenhet och dottrens bleka finder marterade hand själ; och hade det ej warit så, att han försålt fin ärfra jord och ide fruktat, hwad den swaga menniskan nästan alltid fruttar men ide borde, werldens tadel och åtlöje, då hade han kanske ännu i sista stunren återwändt till fin föraktade hembygd. Han hade gjort det för de sinas skull, och wäl honom och dem, om han följt denna wint af försynen, denna uppmaning frän bans eget hjerta. Fjerde kapithet. På hafwet. Det war femte dansen efter utwandrarnes afresa från staden G... En frisk wind sjöng sina toner i Goda hoppet segel och förde dem alltmera söderut på Östersjöns wågor. Klockan tunde wara omkring sem på aftonen. Solen stod färdig att gå till hwila i hafwet, och ve tlara afskedsstrålar hon skickade från sin rosenbädd tycktes äfwen lofwa en wacker morgon: dag. Allt war un viktigt orduadt för den långa refan, och det wackra wädret, den goda, jemna winden bes) redde äfwen de arma sjömännen några stunders lugn och hwila. Som aftonen war owanligt mild, woro de flesta bland passagerarne ännu på räck, deribland äfwen wåra wänner. Erik Pehrsson satt emellan fin mor och hustru. Han talare ifrigt och sökte trösta och lifwa dem, så mycket han förmådde; men det matta, nästan — — ——