Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1864, sida 2

Till nya werlder! Af Elis Emil. Ur Året Dm. (Forts. fr. N:o 56.) — Nej! hon är ide gift mera än jag, påstod IJulie. Tro mig, Carl, hon är det ej; men hennes hjertas barn är det i alla fall, fom hon få ömt smekar, liksom jag nu äfwen gör med mitt. Och Julie kysste den lilla flickan på sin arm, och smålog derunder emot Nitoline, som äfwen gifwit aft på ven förstnämnda. Snart utbytte re unga flickorna en wänlig och sympatetisk blick, hwilten tydligt jade att de gerna nu genast slutit fig till bwarandra. Ungdomen, om den också lidit och blifwit bedragen, är ändå alltid förtroendefull och har också skäl dertill. Den winner alltid deltagande för sina sorger, och dess fel bedömmas alltid mildt och skonsamt. Septembersolen säntte fig allt djupare under de resandes otaliga bestyr, och liflinheten wid kajen började minskas. Utwandrarne, båre stora och små, woro nästan alla lyckligt och wäl ombord. Erit Pehrsfon hade nyss ledsagat fin mor till eu god plats på däck, ver hon tydliat kunde fe den af aftonsolens strålar vift belysta fädernestranden. Hou hade der: mid så mildt fett upp till sonen, nu, när hon ansåg all återgång omöjlig. Deuna blick gjorde godt i mannens och sonens jäl, ty, besynnerligt nog uttryckte hans ansigte oro ö ö och bekymmer. Det war ångaren, fom vevan höjt fin tämma i hang själ och wisat honom att det doc war barmhertigt att hafwa släpat denna stackars sjukliga