Norrländska Korrespondenten – 20 juli 1864, sida 2

sorgsna leende, hwarmed de åhörde honom, bewisade dock, att be föga trodde på allt det ljusa och Iöftegrifa han förespeglade dem för de kommande dagarne, fastäu de nu ide widare genom någon fruktlös klagan wille fördystra sonens och makens lynne. Några bönder från norra Helsingland, hwilka med hustrur och barn äfwen woro stadda på utwandring, slöto fig snart till Erik Pehrsson och hang an höriga, och den trösten återstod åtminstone, att man ende kamrater och bekanta wid den osäkra och mörka framtid, som utwandrarne gingo att möta bortom werldshafwet De båda flickorna, Julie och Nikoline, woro redan goda wänner och sutto nu förtroligt pratande med bwarandra. Deras små fosterdöttrar, Clin och Anna, sofwo, hwilket de med få uppehåll nästan beständigt gjorde. J följd af sjöluften och fartygets waggande rörelse slumrade de på hafwet, i den trånga, qwafwa kojen, få lugnt och ljuft fom i en moders armar. Julie fästade sina klara ögon på Nikoline. — Ad, hwad jag år lycklig! fade hon, fom funnit dig, goda flicka; ty annars wore jag bra ensam här. Jag har wisserligen min bror, hwilken jag innerligt älskar; men han är beständigt få fåordig och dyster, fom vu sjelf fer Ljuft är det också i alla fall, att ega en qwinlig män, till hwilken man fan tala ur sitt innersta hjerta, mycket fom en man ej kan få fatta eller förstå, fom en qwinna fan det. Så har jag berättat för dia min sorgliga barndoms alla tilldragelser, och de stå ännu få tydliga för min själ, liksom jag genomlefwat dem i går. Min bror deremot har glömt få mycket, han, för ljufware mins nen, förbittrare smärtor, och jag näns dessutom ej tala om det sorgliga förflntna med honom. Derföre war