Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1864, sida 3

du wet, att jaa är om möjliat ännu mera glad åt att få komma härifrån; än du? På jorden eger jag ej något mera än dig och din lilla dotter; der ni finnas är mitt fosterland eller åtminftone det enda ställe, der jag will lefwa och dö. — Tack, min dyra syster du har nu luanat mig, och, som du säger, wi skola aldrig skiljas utan lefwa och dö tillsammans. — Men wet du, Carl, fortfor Julie, jag har också tänkt på många saker, medan jag stått så här sysslolös. Jag har lösslitit mina tankar från minnet af de framfarna, bittra dagarne och sökt att försätta mia in i lifwet, som jag har här omkring mig; och wet du, min bror, jag har då tyckt att icke wi hafwa någon få stor orsak till tlagan och misströstan, jemnförelsewis med andra stackars utwandrare. Tänk bara på dessa arma ålderstigna hwilta skola resa en fådan wäg. Ack! hwad jag tycker att det är fynd om dem! Hwad de måste lomma att förfata och lida mycfet! Till min glädje har jag dock äfwen upptäckt någon, som jag känner mig dragen till och redan utsett till ett sällskap unter resan. Ser du, Carl, den der wackra bondflickan, fom står der borta och fer få bes dröfwad ut. Hon synes få ung, men ändå har hon, litsom jag, redan iklädt sig det answarsfulla Mmodersfallet. Och Julie wisade med handen på Nikoline. Carl betraktade ett ögonblick ven unga bondflidan. — Hon är wacker, jade han, och hon fer god ut; men, lilla syster, ide är hon någon flida, fom du förmodar, utan förmodligen en ung mor, fom följer fin stackars utwandrande man till na werlden. (Forts.)