Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1864, sida 3

slutat sina bestyr, fram till henne; men när han då lutade sitt hufwud helt nära hennes, såg man tydligt att de dock ide woro man och hustru, ty deras ansigtens förwånande likhet förrådde tillräckligt naturen af deras slägtfkap, att de nemligen woro bror och syster. Det war samma wackra, rena drag, fame ma intagande tycke, och äfwen samma slöja af befimpad sorg och framfarna bittra befymmer hade lagt sig öfwer brodrens ädla och manliga ansigte. — Stackars min lilla Julie, sade han ömt och klappade flickans axel, hwad du måste wara trött att stå så här och släpa på barnet, men jag har nu slutat mitt bestyr och will du, så skall jag genast föra dig och barnet ombord? — Nej! nej! jag är alls icke trött, låt mig stå här ännu en stund, nog får jag sedan hwila mig. Men du sjelf, min bror, du ser då både warm och trött ut, hwilket ej är att undra på, då du ensam fall hafpa bekymmer och bråta med allt. — Ah! swarade brodren med ett forafet leende, familjen är just icke få stor, och verföre ide heller mitt bråk få fasligt ansträngande. Men wet du, Julie, just nu har jag äfwen tänkt på något annat. Det kännes jå underligt i själen, när jag fer mig omkring och met, att jag troligen aldrig mera skall återse dens na stad, eller en skymt af mitt fosterland; dock hop: pad jag att jag ej kommer att ånara det jag begaf mig härifrån; men jag tänker på dig min dyra syster, du som så troget följt mia i olyckan: tänk om du skulle komma att sakna och längta hit tillbaka! — Sa, swarade Julie, och ett bittert drag wisade sig ett ögonblick kring bennes täcka mun, jag har allt skäl att sakna, jag, fom här haft få roliga och anges näma dagar! O, min bror! huru fan du tala få, då