och saknar isynnerhet hwarje kännedom om sin på en gång höga, sorgliga och gåtfulla bestämmelse i lifwet: att älska, lida, hoppas och förswinna. På rinaa afstånd från Nikoline stod en annan ung flicka. Med oroliga ögon följde hon en man, hwilken med brådskande steg ömsom skyndade ombord på fartyget och åter tillbaka mot stranden. Det war lätt att jörstå, att båda tillhörde deras antal, hwilka gingo att säga fosterjorden och barndomshemmet ett ewigt farmwäl. Litet emellan fom den unge mannen fram till flickan och sågs med innerlighet smeka och tilltala Henne. — Hon är mydet wacker, och han bra lycklig, som får medtaga en sådan hustru från fosterjorden, yttrade fia hopen rundt omkring och styrktes i denna öfwertygelse genom den omständighet, att den unga qwinnan, i likhet med Nikoline, bar på en liten flicka, hwilken hon med uttryck af moderlig ömhet tryckte intill fia. Och skön war hon, denna unga qwinna, få wäl genom de regelbundna dragen, som deras rena, nästan englalika stämpel. Tock kunde hennes skönhet icke kallas idealisk; uttrycket i hennes ansigte war dertill alltför lifligt och omwexlande. Hjertats sanna, marma godhet framblickade så tydliat, så talande ur de stora, ljusbruna ögonen. Dock förekom det, som om en gång sjelfwa glädjen och skalkaktigheten hade gömt sig bakom denna godhet, eller sammansmält med den. Nu deremot syntes det, som om en sky af sorg helt nyligen hade dragit fram öfwer ögonens milda fpegtar och förmörkat deras ursprungliga klarhet. Detta uttryck blef ännu mörkare, när hon wände blicken på baruet i sin famn. Nu kom den unge mannen, som tycktes hafwa h