Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1864, sida 2

EV Di Gl nya wersden! Af Elis Emil. Ur Året Du. (Ferts fr. N:o 55.) Då wi nu talat om en utwandrinaslust, få na: turlig och lätt förklarad, återstår att säga några ord om en annan, mera swår att tyda: dessa folkwandrins gar bland allmogen, som wäl ännu ega rum, men existerade i ännu högre grad för en tolf, fjorton år tillbaka i Norrland, dock mest inom prowinsen Helsingland. Der war det mycket wanliat, att bönder, hwilta egde allt jordiskt godt: helsa, familjelifwets sällhet och en icke obetydlig förmögenhet dock drogo hädan, från hus och hem, från gård och arund, öfwer det wida werldshafwet, till vet land, hwilket i i föreftällningen alltid framster för dem som ett Eldorado, nemligen Amerika, der vo, i lycklinaste fall, ett ganska tungt och försakande lif wäntade dem; men der äfwen många ginao Å fullkomliga unrergång till mötes. Föreställningar af slägtinaar, wänner och själaförjare tienade till ingenting, och rubbare nästan aldrig det olyckliga beslutet att resa. Ådeen till denna resatdegre säkert en djupare grund, än den som framstod i dagen. Kanske war den sprungen ur den rastlösa oron i menniskoanden, hwilten, tydligare än något annat, bes wisar dess odödlighet; tv de källor, hwilka ensamt före må att släcka denna brännande törm, detta ewiga bes gär, ligga ej på hinsidan jorden. Så hade äfven uppstått hos den norrländska bonden, hwars familjekrets wi nyss tecknat, detta okufliga begär att utwandra. Kanske tillhörde han 2:2 mm 11 MO a 0 I; I we ta