Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1864, sida 2

plankor, hwilka innan kort skola emotta ga så mycket på en gång stort och bräckligt: dessa lefwande werldar, dessa menniskohjertan, hwilka klappa med så oroliga och ångestfulla flag, der de gömma fina forger, fina beräfningar och förhoppningar. Och hwem wet, huru nu fosterlandet ses af de stackars utwandrarne, vå de efter all anledning bes trakta det för sista gången. AL! säkert förefaller det nu i afskedets stund lungt, moderligt och skyddande, jemnförelsewis med det ödsliga hafwet, ven främre mande jorden, den okända framtiden, som de skynda till möte. J den meniskomassa, hwilken oroliat rörde sig fram och åter på hamnhbron, inwid hwilken Goda hoppet låg för ankar, woro i synnerhet twå perfoner föremål för den sysslolösa, nyfikna mängdens uppmärtsamhet. De woro twänne unaa flickor, hwilka hwar för sig på sätt och wis egde något utmärkande. J den ena af dem igenkänna wi snart eu gammal bekant, den unga norrländskan Nikoline. Hon syntes ännu blekare och hennes blick war mera sorgsen, än när mi filt sågo henne; men uttrycket i hennes ansigte war lita mildt och undergifwet fom förr. På armen höll hon lilla Elin och i högra handen en bufett af ljungblommor, i hwilken hon emellanåt axmve fina tårfyllda ögon. Barnet deremot log åt blommorna och skrek sedan höat af förtjusning öfwer det brokiga, hwimlande lifwet rundt omkring. Hell barnromen! den ljufwa, den lyckliga, som äv frisk och skyddad för nödens marter! Den wäcker deltagande och barmhertiahet hos alla. Den eger ins gen kunskap om ångern, den känner inga dystra ans ningar, utan fer leende tillbaka, leende äfwen emot det kommande. Själen är ännu qwar i fin himmel