Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1864, sida 3

och fom i det hem, de deriaenom förskaffat fia, icke ega någon wän, något sällskap eller någon sympati ty be stå alltid emellan, äro på sätt och wis effer för den obilliga frun och det pockande lägre tjenstfolket. I Och alla dessa arma, fattiga qwinnor weta al: drig hwad någon unadomsglädje will säna. Den wife nate för lifwets skarpa windar, medan den ännu låg: och drömde i fin knopp. Småningom blir äfven dej ras lynne bittert, deras helsa lider och hela deras warelje blir nästan ett martyrskap, synnerligast wid äldre år; men ingen frågar just efter allt detta, ty reras lif är alltför obetydligt och glanslöst, för att. funna wäcka något warmare intresse. Men så händer det fia, att den arma flickan — hushållerskan till exempel, om bwilken wi nyss talade då hon sent om qwällen, trött och förbi till både kropp och fjäl, flyr in i den skrubb, fom fått namn af mamfellg kammare, att hon kanske för tillfället. fom lektyr eger Onfel Toms fusr och hon läser ter, huru en köpt slafwinna eger sitt eget pryrliga rum, samt, bäst af allt, huru hon hör milda och wänliga ord af fin matmoder; något fom hon sjelf aldrig hör, men hwarefter hennes hierta törstar; och ändå är hon, slafwinna i Amerika, så innerligt beklagad af hela menskligheten, då denna mensklighet deremet för hennes eget qwal icke ger något deltagande. Hon tycker också att vet wore en tröst, om någon kunde fatta hu vu bitter hennes lott werkligen är. Snart lär hon sig dock inse sanningen: att det faller fia mydket lit: tare att beklaga ett elände, fom tilldrager sig en tu: fen mil bort, än det, fom ligger nära. Det föritnämnda har också såwäl genom afståndet fom beffrifz ringen, erhållit ett romantiskt skimmer, vå deremot det