Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1864, sida 3

och äro wida lifligare än slättens barn, bland hwilka endast ett fåtal sångfoglar befinna fig. Sjelfwa folksången antager fin karakter efter naturen och före nämligast efter fogelsången. Man har således fullt rätt till det påståendet, att wår nordiska folksång med sina djupa, halft alada och halft sorgliga molltoner står i ett nära förhållande till fjelltraz stens fång och går på samma melotier som den, liksom Grönländaren har bil: vat fin fång efter flarinätt-ljuden hos den i de artiska länderna företommande alfogeln (Fuligula glacialis) Hos de naturfolk, bland hwilka man antingen är i saknad af mera betydliga sånafoglar, eller der man ej gifwer aft på fogeljfången, utan blott på ve öfriga djurens Ki ten, der har folksången bildat fig etter wilddjurens efter skrikfoglarnes ljud och utgöres af hemska tjut etter af obehag: liga och skärande toner. Sålunda fyr nas Nordamerikas Jndianer haswa bilvat fin fång efter buffeloxen, i Eydamerika kanske efter wrål-aporna, i Afrika efter gazeller och bufflar, och i Åuftralien efter pungrjurens läten. Så lånat historien fan spåra tillbaka, har det der: emot hos Europas innewånare ej blott funnits ett poetiskt folklif, utan äfwen en wacker och melorisk folksång, bildad efter fogelsängen. Hörde jag en liten fogel i skogen slå, jag frågar, kommer ej wåren? sjunger Geijer; och hwem har ej under wintertiden, äfwen under bhjer: tats, bekymrens eller mödans wintertid, längtat till wår, till solskensdagar, till friskhet, till blommor och till fogelsång? Det ärlifwets, kärlekens, poesiens och fån: gens tid, och så länge denna tid hwarje år uti den nordiska naturen återkommer med fin grönska, fina blommor, sitt folljus och fina sångfoglar, få länge skall det äfwen finnas poesi uti nordens bröst; det skall wara grönska och blommor i hans sinne, solljus i hans själ, och menff lighetens sängfoglar, skalder och tonfättare skola leda den swenska folksången till odödlighet och ära.