nas der älskande hjertan, fom wänta Honom, fom flutligen helja honom wälkommen och bereda honom hems mets fröjd. Ol ide är vet underligt, om han känner och äfwen full af ungdomslust och tacksamhet utropar: Mitt festerland, rikt på ädla minnen, är det ffönar ste, vet herrligaste på jorden!!! Men ack! nödens barn deremot hafwa föga ges mensamt med sårana känslor. De kunna icke eng fröjda sig åt den så mycket omtalade friheten, hwilken det påftås att de skola ega. De släpa ju på fattige domens boja, och denna drager med blytyngd sitt offer mot jorren och i det hem, der nöden blifwit en dag? lig gäst, lyfter poesien finn wingar till flyat, och den magra prosan hwiskar i det fall, hwarom nu är fråga: BHet gamla kära Swerige med fina dyra och stora minnen, är dock ett hårdt och magert tand. Wintern är här mycket bister och läng, och för fattigdomens barn kunde wäl finnas ett bittre! Och få händer vet fig, sedan ynglingen efter mans nen under långa år lidit alla de qwal, hwilka uppstå af beständiga förödmjukelser; seran han mycket förfar kat, utan att det lyckats henom att winna dagligt bröd för fia och ve sina; att fosterjorden börjar litsom bränna under hang fötter, och han längtar långt, långt bort. Och få refer han, måhända till Amerika, ty rer, få har man sagt honom, är arbetaren ide före aktad, och der skall han, sjelf en främling, dock bland främlingar, litsom han, genom tamp och arbete hinna samma mål, winna wänskap och deltaganre. SÅ wi skar till honom det berrägliga, men aldria tröttnande hoppet. Men ffulle det lyckas honom att i en fjerran werltstel ernå hwad han förgäfwes sökte i ifittfolterland: en någorlunda tryggad uttomst; då saknar Han ej särdeles detta fosterland, men få mycket djupare