Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1864, sida 3

Solen stod högt på himlen och sken så klar och ftrålande. Men hwadan då denna död i naturen, och hwarest äro wäl de älskade, och huru har ica blifwit skild från dem alla?! Så frågade fia den drammande och kände sitt hjerta på en gång få brännande tomt och ändå få fullt af qwal. Och när han slutligen waknade, dröjde del länge innan ban helt och hållet hunnit förjaga denna qwäfwande känsla. Men den gamla farmodren deremot; för henne hare drömmen endast ljufwa och tröstande bilder. Hon tyckte fia åter wara ung, tyckte fig wandra på focknens kyrkogård, hwilten hon få mycket älskade. Och från templet ljöro orgelns toner, blandande fia med sommarwindens der utanföre. Himlen stod blå och ren och blommorna jusare på ve aflidnas bwälcsängar. Och det mar ide endast wår och ungdom öfwerallt i naturen, den gästare äfven i den gamlas ssäl, od helig frid och himmelsk sällhet derjemte swepte mer hwita wingar genom cdensumma et lugnade under: bart hennes förut få upprörda och kämpande bierta Den unga Nikoline hade eckså fina drömmar, men de more, fom ungdomens nästan alltid äro, ett brokigt wirrwarr, en följd af det rörliga, lifliaa sinnet. Den stående taflan war dock, att äfwen how tyckte fig wa ra på fjön! jemte Otto. De tämpade och arbetade i en bräcklig båt mot storm och mörker, och stranden, faftän fynlig, wet oupphörligt undan. Oh rå flickan ändteligen waknade, sade hon tyst för sig sjelf: Att drömma om sjön betyder bara elände, fölert Dlifma mi alla olyckliga genom denna fasligt långa och foraliga refa. (Forts.)