min själ, att du olycklige reser endast för att förlora det goda, en mild och kärleksrik försyn här på fäder nejorden skänkte dem och dia! Den stackars gumman tystnade och hennes ansigte uttryckte en bitter smärta. Hwad som här blifwit ned: skrifwet, utgjorde åtminstone andemeningen i hennes ord, hwilka hon hoppades skulle finna någon genklang i sonens hjerta; men han swarade endast, under det han ogillande runkade på hufwudet: — Åh, farmor! hwarföre skulle det wäl gå mera illa för mig, än för mången annan? Jag ärju Gud ske lof frisk och stark och medel har jag ju tillräckligt, för att i Amerika kunna köpa jord och försörja oss alla. Och war säker, farmor, att om ide ni och Ni koline med eder sorg och edra ledsamma aningar bes redde mig qwal, skulle ingen med mera lätt finne, än jag, säga farwäl till detta Swerige, der man skall betala så stora skatter, till menniskor man icke ens känner och fom just heller ingenting göra för en... — Och ändå hafwa äfwen din far och farfar betalt dessa skatter, och icke lidit någan nöd för det, och icke heller du, och skatten här i Norrland är ju ringa, jämförelsewis med hwad landets öfriga barn betala. Men nu stola wi icke mera för i afton tala om detta ledsamma, som förestår oss. Gud styre allt till det bästa, och är det Hans wilja, kan Han allt ändra dina tankar och denna resa. Jag will trösta mig wid Hans nåd och faderliga kärlek. Efter några husliga bestyr och sedan familjen ätit sin enkla qwällsward, begaf den sig tidiat till hwila, och drömmen återförde i tydliga, fastän fantastiska bilder, hwad som under sommardagens många timmar nteslutande sysselsatt allas tankar: Den långa resan