Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1864, sida 2

men efter några ögonblick gick han fram till sin mor, och wänligt klappande hennes axel, fade han i öfmertygande ton: — Farmor ffo inte alls lida någon nöd, tro det förwisso; ty mi alla ha ju ej annat att göra på rer fon, än att passa er upp och fe er till godp. Der före säger jag dig ännu en gång, Nikoline, du behöfwer inte föra hwarken farmors eller någon annans talan, ty du är i alla fall den enda uppstudsiga och oförnöjda. Men uu höjde den gamla gumman silt hufwud. Hon sköt Nikoline fmekande ifrån fig, och hennes tlofa ögon fästade fig nästan strängt på sonens wänliga ansigte. — Det är illa, sade hon, att jag i din dotters närwaro skall behöfwa säga att hon har rätt, och dock kan jag ej anat; ty ack! denna resa, som du beslutat, twärt emot hwad wi alla önska, är ju en rillig galen: ffap, ett trots emot Gud, fom gifwit dig få mycket. Öwad har wäl du att söka i det främmande landet, då du eger här din egen jord, ditt rikliga bröd? Hd bar ju här hela din slägt och alla gina grannar äro wänner och bekanta sedan din barndom. Låt z draga hädan till detta Amerika, hwilka genom dåliga gerningar förwerkat sitt goda namn och derigenom sitt uppehälle, och äfwen dessa arma, fom oaktadt red ligt arbete ide ega bröd för vagen, och icke funna hoppas en torfwa jord i fitt fosterland. Sa, att des sa nödens barn längta härifrån och åtminstone hop: pas på något bättre, vet förstår jag; men du deres mot, hwarför refer wäl du? Ol det är då bestämdt endast till olycka och elände! — Ack, farmor! hwad detta edert tal gör mig — ——— r———